Att brinna är A och O

Han har curatat konstutställningar på Rooseum, Louisiana, Moderna Museet, Liljevalchs, med mera. Sedan ett år tillbaka är han chef för Charlottenborgs konstmuseum i Köpenhamn. Museiveteranen Bo Nilsson tror på brinnande engagemang och mer management-tänk i konstbranschen, men säger nej tack till att nätverka och droppa namn.

Bo Nilsson ville först bli historielärare, men ganska snart tog konstintresset över och under hela hans yrkesliv och karriär har konsten stått i centrum. Han har jobbat som konstkritiker, som frilansande utställningsproducent, på konsthall…

– Jag kan lugnt påstå att jag inte alltid jobbat med frågor som är hard core inom konsten, saker som ekonomistyrning, administration och human resources. Det får man ta på köpet när man blir chef, man får gilla läget och göra det bästa av det.

Om Bo idag vetat hur hans karriär skulle komma att se ut, med flera chefsposter på meritförteckningen, hade han kanske som ung valt att läsa kurser i management och marknadsföring.

– Jag hade ingen aning om att jag skulle bli chef, min drivkraft var alltid kärleken till konsten. Jobbet som vd för en konstinstitution måste grundas i ett gediget intresse för konsten, inte i en lust att vara chef. Den konstvetenskapliga utbildningen är en bas man måste ha, annars kan man lätt hamna fel. Sedan måste man lägga till andra kunskaper.

Bo lärde sig mycket av en managementkonsult som han jobbade tillsammans med under lång tid, men störst utbyte har han ändå haft av de konstnärer han arbetat med.

– Ola Billgren var nästan en fadersfigur för mig. Han intresserade sig för mina idéer och vi umgicks mycket privat, det gav mig väldigt mycket.

Trött på nätverksprat
Bo har under alla år haft täta kontakter med kollegor, kontakter som ofta övergått i vänskap. Med dem kan han diskutera konstlivet i stort och enskilda utställningar, fastän inte sina egna eller deras. Därutöver har han ett internationellt, mer professionellt baserat, nätverk med människor som han inte har en personligen relation till.

– Beteckningen nätverk fanns inte när jag var ung. Jag har aldrig aktivt sökt ett nätverk, det har kommit av sig självt när jag lärt känna människor som det känts ’wow det funkar’ med när vi träffats. Det är mer slumpen som fört ihop oss, än att jag medvetet velat skapa ett nätverk.

Bo är skeptisk till att så många unga idag försöker att aktivt skapa nätverk.

– Jag har naturligtvis inte ett så stort nätverk som den yngre generationen, men jag tror att jag har ett djupare nätverk som inte är påklistrat eller sökt. Jag blir trött av allt prat om att nätverka. För mig handlar det inte om kvantitet utan om kvalitet.

Namndropping har han inte heller mycket till övers för.

– Man säger att man känner den och den, utan att det ligger så mycket substans i det. Jag tror att man ska vara lite selektiv när man skapar nätverk. Definitivt måste man ha en gemensam grund att stå på, annars blir nätverken mer sladdriga än användbara.

Viktigt att offra en del
Bo Nilsson råder alla som vill hitta rätt i sin yrkesroll att ställa sig en rad frågor: vem är jag, vad står jag för, vad vill jag med mitt arbetsliv, vad är det som driver mig?

– Man kan inte bara se sig själv som en arbetsprodukt, att först utbildar man sig och sedan får man ett yrke. De som har haft framgång i det här yrket har alltid brunnit för det, det är viktigt att offra en del. Det låter hemskt men man måste vara villig att ge det en ordentlig chans.

Under en period av sitt liv flängde Bo runt på utställningar, svenska och internationella, alla som han tyckte var av vikt. På det sättet skaffade han sig encyklopediska kunskaper om vilka museer som fanns och vilka människor som jobbade där.

– Jag lärde mig ofantligt mycket av att gå på utställningar och se vad som är bra och vad som är dåligt. Det finns inga genvägar. Jag tror att det är a och o att man brinner för det man ska syssla med. Då får man motivationen att ta sig från ett ställe till ett annat, säger Bo Nilsson.

VIKTORIA MYRÉN