Özz siktade mot rymden och landade på scenen
Jag var jätteduktig i skolan på högstadiet, tyckte speciellt om matte och de naturvetenskapliga ämnena. Jag ville bli kurdernas förste astronaut och visste att för att bli astronaut är det ett stort plus om man är stridspilot. Både i åttan och i nian ansökte jag tillsammans med en kille som heter Robin om en plats på flygvapnets sommarkollo. Robin med 2,6 i betyg kom in men jag, Özz, med 4,5 i snitt kom inte in.
Men Sverige ligger före de flesta länder och gjorde det då, 1989-90, också. Kolla bara vad som hände i USA när man lät araber gå i flygskola. Galghumor visst, men jag gav inte upp utan tänkte att om jag blir framgångsrik forskare och vetenskapsman finns fortfarande chansen för mig att bli astronaut och följa med på en rymdresa.
Min mattelärare sa att jag borde söka till Mattegymnasiet i Danderyd eftersom jag var en sån mattebegåvning. Glad i hågen gick jag till syokonsulenten på Rinkebyskolan och förklarade vad jag ville bli och vad jag ville göra. Jag glömmer aldrig hennes trötta och nonchalanta nedmontering av mina drömmar. Med huvudet lite på sned och ett leende på läpparna sa hon; det kommer att gå dåligt för såna som du i Sverige, ni kommer inte få några jobb i framtiden.
Det blev Tensta Gymnasium, mina drömmar söndertrasade, självförtroendet knäckt och ett tre år långt lidande. Det var inte alltid ett lidande, jag hade jättekul oftast och vill inte få den tiden ogjord. Men inombords led jag över att vad jag än gjorde, även om jag var bäst, räckte det inte i detta land som inte var mitt eget och kanske aldrig skulle komma att bli det. Min far och mor ville att jag skulle bli läkare eller civilingenjör och jag ville bara vara ifred. Ville inte bli någonting och visste helt enkelt inte och brydde mig faktiskt inte heller om vad för yrke eller karriär jag skulle satsa på.
Sen gjorde jag min militärtjänstgöring uppe i Boden vid ingenjörstrupperna. Medan mina kamrater klagade på kylan kollade jag över vidderna och lät mig bli kär i det fantastiskt vackra landskapet. Sakta men säkert började jag drömma igen, jag kom på vad jag ville göra, jag ville stå på scenen och roa och oroa folk, jag ville och jag skulle stå på scenen och den här gången skulle ingen, ingen få stoppa mig. Jag skulle göra det här vackra landet, Sverige, till mitt, jag skulle kräva min plats i solen, jag skulle kväva min rädsla och göra allt för att få min dröm uppfylld.
Far var emot mina planer på en skådespelarkarriär i början. Han sa; sansa dig, skit i det där, du kommer att gå hungrig, det blir jag som kommer att få försörja dig istället för tvärtom. Vad är det för fel på doktor? Är du rädd för blod?
Även mina polare var emot mina drömmar. Ska du bli bög eller, frågade de. Hahaha, Özz ska bli sån där konstnär, djup och grejer.
Jag började jobba på ett lager och sparade pengar för att kunna ha råd att gå på Calle Flygare Teaterskola. Jag hade råd med det första året, men för att få gå det andra och sista året fattades jag 25 000. Jag mådde dåligt, visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade aldrig varit lyckligare och nu skulle det återigen tas ifrån mig, det jag ville mest, det jag drömde om att bli, den här gången inte av någon illvillig syokonsulent eller skadeglad arbetsförmedlare utan av brist på pengar.
Räddningen kom från oväntat håll. Min far sa; att du aldrig lyssnar på dina föräldrar, här har du som vi har sparat ihop, din mor och jag, jalla gå nu till din teaterskola, vad det nu ska bli av dig! Han skakade på huvudet och gick sedan sin väg.
Jag har stått på teaterscenen sedan augusti 1997 och hållit på med standup sedan maj 1999. Det har varit fruktansvärda motgångar, hånfulla rollbesättare, bara snabbnudlar i tre år, självfallet en del rasism och en del gånger har jag varit riktigt dålig och värdelös också, inget snack om saken.
Men jag gav aldrig upp, jag tänkte på mor och far som stöttade mig när jag behövde det som mest och jag tänkte på syokonsulenten på Rinkebyskolan som aldrig skulle få rätt.
När jag inte fick teaterjobb satte jag upp egna shower och pjäser, när jag inte fick det samtalet de sa att jag skulle få ringde jag tillbaka igen och tjatade. Min karriär skulle ingen få sätta stopp för, det var min frihet, min dröm och har du en gång blivit av med den gör du allt för att det aldrig ska ske igen.
Din karriär är din, du gör den för din skull, inte för någon annan. Gör du det för titlar blir du tom inombords men prålig på utsidan. Gör du det för dina föräldrar blir de nöjda men du olycklig. Gör den karriär du själv vill, du kanske inte blir rik men faan vad du mår bra.
Özz Nûjen