Hoppjerka, expert eller karriärklättrare
Karriären går inte spikrakt uppåt längre.
Karriärutveckling betraktas ofta som något som är relevant för bara ett fåtal karriärister, som klättrar uppåt mot arbetslivets toppar. Men det är ett alldeles för begränsat sätt att se på karriärer och hur man utvecklas bäst.
Det menar Rikard Larsson, professor vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
- I USA strävar mer än hälften uppåt i karriären, men bara 25 procent blir egentligen tillfredsställda av detta. Det är ett stort slöseri med arbetsliv att ha motivationen felriktad.
Rikard Larsson menar att människor ofta är okunniga om vad som driver dem och han kallar Karriärmodellen, som han utvecklat tillsammans med amerikanska kollegor, ett verktyg som låter "hjärtat knacka på hos hjärnkontoret".
- Vi går alla omkring med förutfattade meningar om vad som är en bra och lycklig karriär. Vi lyssnar inte till vårat hjärta utan styrs av våra ideal. Men att göra karriär på andras villkor och anamma normen om att alla ska sträva uppåt, trots att vi kanske inte hittar motivationen, menar jag är detsamma som att gå på en nit.
Gemensamt språk om karriär
Karriärmodellen visar på fyra olika karriärinriktningar: experten som är sin specialiserade karriär, den linjäre som gör karriär uppåt, den utvidgande som upptäcker sin karriär sidledes och den episodiske som byter så ofta mellan så olika yrken att man inte ens tror sig ha någon karriär.
Det Karriärmodellen kan hjälpa till med är att synliggöra hur individen utvecklas under hela sitt yrkesliv.
- Den ger medarbetare och chefer bättre insikt i den egna drivkraften. De upptäcker vad som gör dem motiverade och får möjlighet att göra karriär på sina egna villkor. Många har fler typer av drivkrafter än vad de tror, säger Rikard Larsson.
Ofta ser representanterna för de olika karriärmönstren varandra med negativa glasögon. Därför har både ledning och medarbetare nytta av en analysmodell, menar Rikard Larsson.
- Det ger ett gemensamt språk och underlättar samtalen mellan chef och medarbetare. Då medarbetaren vet vilken typ han eller hon tillhör, samt vilken typ chefen tillhör, går samtalet lättare. Man minskar risken att se på den andre med "fel glasögon".
Fyra sätt att göra karriär
En av de mest traditionella karriärinriktningarna är den linjära som förväntar sig att snabbt klättra uppför karriärstegen och motiveras av ökat inflytande. Deras kompetens finns främst inom ledarskap och i att effektivisera verksamheter. En annan traditionell inriktning är experten som stannar ofta hela sitt liv i sitt yrke och stävar efter att bli ännu bättre specialist.
Den vanligaste karriärinriktningen i Sverige är den utvidgande som breddar sina perspektiv. - Den inträder efter 5-10 års traditionell karriär då man upptäcker att motivationen börjar dala, står framför spegeln om morgnarna och undrar vem man är och vad man håller på med, säger Rikard Larsson.
Det är något man saknar men man har svårt att sätta fingret på vad det är. När man hittar och ändrar till en näraliggande inriktning får man en nytändning.
- Förändringen bygger på tidigare erfarenheter men bidrar med nya kunskaper. Man drivs av möjligheten till personlig utveckling och av att få samarbeta med andra. Men sedan händer samma sak efter fem år igen då man får söka sig fram på nytt.
Det senaste decenniet har även den episodiska karriären fått ett slags genombrott. Den kännetecknas av personer som arbetar i kortare uppdrag och projekt med krav på stor frihet och variation. De byter ofta både yrke och arbetsplats och kan till exempel ibland frilansa inom media och IT-branschen.
- Synen på något som förr betraktades som en hoppjerka har förändrats. I takt med att arbetsmarknad och branscher förändrats uppfattas de inte längre som opålitliga. Idag är det ingen nackdel att ha haft många omväxlande yrken.
Margaretha Eldh